Åh nej – en ensamkommande flyktingpojke!

About Marcus Örnstedt

I’m working as a release manager at ID06. This is my personal blog where I write about stuff that I’m interested in. My thoughts.
Read more about ID06 at www.id06.se or visit my LinkedIn profile to get to know me better.

I början av förra året, 2016, började jag se lajkade inlägg på LinkedIn från Mentor Sverige. Jag läste inläggen men fäste i övrigt ingen större notis vid dem.

Det gick en tid. Men jag kunde inte släppa Mentor helt. Nånstans inom mig hade jag börjat forma en idé.

Det vore ju coolt om jag kan använda min yrkeserfarenhet och hjälpa och stötta en ung kille.

Enligt Mentor så handlade det om att träffa sin Ungdom ett par gånger per månad och en eller ett par timmar vid varje tillfälle.

Visst har väl jag tid att träffa en kille ett par gånger i månaden för att bjuda på en fika, lyssna på problem och utifrån mina erfarenheter lyssna, coacha, stötta, hålla motiverande samtal och göra det lilla jag kan för att hjälpa killen framåt?

Utöver detta så såg jag att det vore ju kanon om min Ungdom bor på min sida stan också. Då har vi ju ännu mer gemensamt och kan lätt träffas.

Jag fick en bra känsla. Lite som farsan Baloo på julafton. Jag ska lära honom allt jag kan…

Jodå. Klart jag har tid för detta. Ett par timmar varannan vecka ska jag ju kunna peta in i schemat mellan simskolor och barnkalas.

Jag anmälde mig till introduktionskursen. Där gick vi igenom olika frågeställningar som kan uppkomma i relationen mellan Mentorn och Ungdomen. För en stund blev jag lite nervös. Vissa Ungdomar kan ha problem och då gäller det att kunna hantera det. Det var lite vad kursen gick ut på. Bland annat.

Jag lugnade mig själv. På min sida stan är det ju ganska lugnt. Problemen här är väl mer vilket jobb man ska välja när man blir stor…

Efter introduktionskursen och en kort intervju fick jag helt enkelt vänta på att matchas med en Ungdom. Någon som hade efterfrågat specifikt min profil baserat på intervjun, eller en Ungdom som personalen på Mentor bedömde vara en lämplig matchning.

Tiden gick. Eller ett par veckor i alla fall.

En dag i april ringer Mentor mig. De har en matchning på en Ungdom. De frågar om jag fortfarande är intresserad av att vara Mentor.

Yes! Nu kör vi! Det här kommer att bli grymt!

Jag blev taggad till tusen. Härligt med en matchning. Farsan Baloo inom mig tittade fram igen. Hoppas det är en Ungdom med samma tekniska intresse som jag själv har. Kanske en blivande ingenjör? Jag håller tummarna.

I slutet av detta samtal som gjort mig så taggad kom en sista upplysning.

Han är femton år gammal. Han är rätt så duktig på engelska. Det är ganska ovanligt för ensamkommande flyktingar.

 

Va?

Tankarna började virvla i skallen på mig. Jag fick en klump i magen. Jag blev alldeles kall.

Vadå ensamkommande flykting? Nej nej. Det här går inte. Vad vet jag om flyktingar? Jag skulle ju vara Mentor åt en svensk kille. Jag skulle ju lära en svensk kille allt jag kan. Vara farsan Baloo.

Nu hade jag satt mig själv i klistret. Jag hade ju faktiskt sagt att jag fortfarande var intresserad av att vara Mentor.

Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag slingra mig ur det här? Hela situationen kändes väldigt obekväm och olustig. Jag har ju följt media och vet hur situationen ser ut. Flyktingar från höger och vänster som bara svämmar in i Sverige. Jag vill inte vara en del av det, det räcker med att på tryggt avstånd betrakta vad som händer och låta andra reda upp situationen. Det är ju vad våra skattepengar går till. Eller hur?

Jag skulle ju ha en SVENSK Ungdom för sjutton.

Samtalet lämnar mig väldigt omtumlad.

Det går några dagar. Jag bearbetar beskedet jag fått. En ensamkommande flyktingpojke. Det är ju såna man bara läser om. Jäkligt ovant, olustigt och obekvämt. Vad kan jag om sånt? Och att det sedan fanns ett flyktingboende några kilometer från mitt hem? Det hade jag inte en aning om.

Jag tänker vidare. Försöker tänka annorlunda. Försöker tänka på mitt mantra “ju svårare desto bättre”. Försöker tänka på att jag, i min yrkesroll, gillar utmaningar och problematiska situationer. Försöker tänka på det som att komma in i ett havererat projekt som jag får förmånen att reda upp. Sånt jag tycker om på jobbet och är ganska så bra på.

Jag kommer fram till att jag faktiskt kör. Det kommer helt klart bli en utmaning men jag gillar ju sådana.

April 2016. Programstart.

Ett gäng nervösa vuxna Mentorer samlas i ett rum på Mentors kontor i Stockholm city. I rummet bredvid sitter ett gäng ungdomar. Snart ska vi få träffa dem. Först en snabbgenomgång och sedan går vi in i det andra rummet. Vi blir påminda om att det här är vår Ungdom för de kommande 12 månaderna. Alla ungdomarna har, precis som vi Mentorer, frivilligt anmält sig till detta.

Där sitter grabbarna. Jag har handsvett och skakar lite. Det var länge sedan jag var så här nervös. Jag försöker gissa vilken Ungdom som är min. Vid den här programstarten matchades vi Mentorer bara mot ensamkommande flyktingpojkar. Tiderna var sådana just då. I början av 2016.

Jag vet inte vilken Ungdom som är min. Allt jag vet är hans nationalitet, att han kan lite engelska och att han vill bli businessman. Jag ser ingen kille som ser ut som en businessman. Ingen av grabbarna har vare sig kostym eller kavaj.

Till slut får jag träffa min Ungdom och vi gör några övningar i att trevande lära känna varandra. Vi lyckas på något sätt bestämma en tid att träffas på tu man hand för första gången.

Herregud. Hur ska jag klara av det här? Vad har jag gett mig in i? Varför var det ingen som stoppade mig från detta?

Det hade varit så mycket enklare med en svensk Ungdom. Någon jag kan relatera till och någon som kan relatera till mig. Någon som fattar skämten och kulturen. Jag hade mycket hellre följt flyktingkatastrofen på avstånd. Via media. Nu är jag mitt i den här röran. Och det är mitt eget fel. Vad ska jag göra?

Mars 2017. Snart programavslut.

Nu har det snart gått ett år med min Ungdom. Det har gått mer än ett år sedan jag anmälde mig till Mentor.

Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har varit stolt och jag har varit rädd. Det här är något av det värsta jag gjort i modern tid. Och något av det absolut bästa.

Vid ett tillfälle när vi fikade valde min Ungdom en läsk och en kanelbulle. Som han åt med kniv och gaffel. Jag skrattade och försökte skämta om det. Han hade aldrig använt gaffel innan han kom till Sverige, berättade han. Han tyckte att han behövde träna på hur man hanterar en gaffel.

1-0 till honom. Att använda gaffel när man äter har jag alltid tagit för givet. Så gör man där jag kommer från. Så lär jag ungarna. Kladda inte i maten – använd gaffeln. Så är det tydligen inte på alla platser i världen. I delar av världen äter de med pinnar och i andra delar med fingrarna. Lesson learned.

2-0 till honom. Han vill öva och lära sig. Jämt.

Det har varit svårt att få till träffar till och från med min Ungdom. Han ska alltid simma. Vid något tillfälle frågade jag honom varför han alltid simmar? Han berättade att när han kom till Sverige för några månader sedan så var det någon som sa till honom att man måste kunna simma i Sverige.

3-0 till honom. Han vill öva och lära sig.

Efter sommaren 2016 föreslog en vän att jag och min Ungdom borde hänga med honom i hans båt så vi får se Stockholm från vattnet. Väl på bryggan beter sig min Ungdom underligt. Jag och min kompis försäkrar honom om att allt är säkert. Alla har flytvästar och vi ska inte åka långt eller snabbt. Min Ungdom går motvilligt med på det. Jag tänker att han faktiskt tränar på att simma. Ramlar vi i vattnet hjälps vi åt. Vi ger oss av.

Min Ungdom sitter tyst ett tag på en soffa i båten och pysslar med sin telefon.

Han har googlat fram en bild och visar mig och min vän. Ungefär som bilden nedan. Han berättar att den första och enda gången han åkt båt så gick det till på det viset.

Jag får dåligt samvete. Jag hade ju inte haft en tanke på att han tagit sig till Sverige på ett sådant sätt. Vi frågar om han vill att vi ska åka tillbaka till bryggan. Nej då, det går bra.

Vi tuffar vidare och kollar in Stockholm från vattnet denna vackra sensommarkväll.

I slutet av båtresan frågar min vän om min Ungdom vill prova att köra båten. Min Ungdom undrar om man verkligen får det?

Japp, det behövs inget körkort för små båtar.

Jag kan inte släppa bilden på min Ungdom där han står rakryggad bakom ratten med ett stort leende och kör motorbåt i Stockholm.

Jag fick lite mer bakgrundsinformation. När min Ungdom började sin resa mot Sverige hade han sällskap av sina två bröder och ena broderns fru. Efter båtresan på väg till Europa var det bara min Ungdom kvar. Han vet inte vad som hänt med hans bröder. Min Ungdoms föräldrar dog i ett terrordåd, ett bombattentat, innan de påbörjade sin resa någon gång i slutet av 2015. Han är ensam nu.

4-0 till honom. Att överkomma en rädsla.

Min Ungdom har slussats mellan lite olika boenden här i Stockholm. En gång hamnade han en bra bit utanför Stockholm. Det gillade han inte alls. Långt bort från sina kompisar och från sin favoritsimhall. Jag gillade det inte heller. Han hamnade långt bort från mig. Han avvek från det boendet. Och jag hejade på.

Helt plötsligt en dag talar min Ungdom svenska. Jag tappar hakan. Jag frågar honom hur det gick till. Han förklarar att när han bytte boende sist så sa han till människor att han inte kunde engelska. Tvingade sig själv och andra att bara tala svenska. Jag blev mållös.

5-0 till honom. Snacka om snabblärd och motiverad. Och jag slutar räkna poäng. Det är ingen idé med min Ungdom. Oavsett om vi spelar pingis eller bara kämpar på med livet. Han kommer att vinna på poäng vad jag än gör.

Nu har min ungdom varit i Sverige i ca 14 månader och talar svenska. Jag har lärt mig fyra fraser på hans språk. Jag har skrivit upp mina fraser i OneNote eftersom jag konstant glömmer bort dem. Precis som med de finska svordomarna jag snappar upp av mina kollegor på andra sidan Östersjön.

Nu vill min Ungdom gå klart skolan och plugga hårt. Och så vill han skaffa bil och körkort. Sen är han redo att bli en businessman.

Någon gång frågade jag honom om han vill tillbaka till sitt hemland. Det vill han absolut inte. Han vet att han kommer att dö där. Han är livrädd för terrorister och terrordåd. Här i Sverige är det säkert och här vill han bo och jobba. De terrordåd som inträffar i Europa, de vi läser och hör om i media, de inträffar även i hans hemland. Det landet ligger lite längre bort så dessa dåd når inte svensk nyhetsbevakning lika bra bara.

Vid ett tillfälle när jag hälsade på hemma hos min Ungdom fick jag en komplimang av en man i personalen. Han tyckte att jag gjorde något betydelsefullt och viktigt. Precis den känslan jag själv ville ha för ett år sedan. Självbekräftelse. Farsan Baloo. Men nu när jag fick denna feedback höll jag inte alls med.

Det är min Ungdom som gjort något viktigt för mig. Han har öppnat mina ögon. Han har givit mig en livserfarenhet jag inte kunnat få annars. Han har hjälpt mig överkomma en rädsla. Han har visat mig hur man kämpar för att uppnå sina mål. Min Ungdom är en fighter. Min Ungdom är smart. Jag står bredvid och bara suger i mig av hans energi och jävlaranamma.

Vi pratar inte så mycket om asylpolitik, flyktingmottagande och sånt där när vi träffas. Vi snackar mer om vardagliga saker.

Men jag kan inte låta bli att tänka. Jag hoppas verkligen att min Ungdom får stanna i Sverige. Jag tycker att vi verkligen behöver ett tillskott av människor med denna energi och detta driv. Jag kan inte låta bli att undra. Var är min Ungdom i livet och karriären om 10 år om jag ser på allt han uppnått bara det senaste året?

Så här ett år senare är jag glad över att jag trotsade min rädsla över det okända. Och att få chansen att lära känna en ny människa jag annars inte skulle träffat. Det var ju inte alls så farligt. Det var ju till och med riktigt, riktigt bra. Testa!

 

 

Även publicerat här på LinkedIn 2017-03-22.

6 thoughts on “Åh nej – en ensamkommande flyktingpojke!

  1. Bland det absolut bästa jag läst på länge jag delar på FB och många gjorde detsamma ni borde båda åka till Skavlan och berätta det går verkligen att skapa förändring ett steg i taget!!! Tack så oerhört för ditt mod och din sårbarhet… jag ser dig och känner mig stolt tack!!!!

    Tacksamma hälsningar och hurrarop från Ellinor i Dalsland!

  2. Tänk att du blev en äkta Baloo! Han tog sig an en människopojke och alltså inte en björn! Någon som inte var som han!

  3. All respekt. Snacka om att lära sig om vikten av ödmjukhet och om att vara människa.
    Vi lär alltid – av, med och om varandra.
    Delar och hoppas ALLA gör detsamma ❤

What's your thoughts about this?